Amning är ju ett ganska känsligt ämne, på många olika plan. Det finns åsikter om det är okej att amma på offentlig plats eller inte, hur mycket och länge man ska amma, OM man ska amma över huvudtaget osv.
För min del var jag faktiskt lite kluven innan Elias kom.
Jag tycker absolut att man ska amma om det funkar, men jag var orolig att det skulle kännas onaturligt. Brösten har för mig alltid varit förknippat med sexualitet och det var nog faktiskt det största orosmoment jag hade under graviditeten, varken förlossning eller annat skrämde mig mer. Men så när han väl kom, så var det som om allt det försvann och det kändes verkligen som det mest naturliga i världen (vilket det ju är...).
Nu ska jag inte sticka under stol med att det var jättelätt och underbart i början, för det var det inte. Nyfödda bebisar vet INTE exakt hur man gör för att äta, och det är till att kämpa en del i början för att få dom att hitta rätt mm. Elias blev dessutom jättefrustrerad när det inte gick tillräckligt fort, vilket ledde till att han låste sig och bara gallskrek istället.
Jag kommer ihåg när en av barnmorskorna på BB kom in och frågade hur det gick. Ganska bra tyckte jag men var inte säker på att det kom tillräckligt mycket för han släppte taget rätt ofta. Då kommer hon fram och ska visa hur jag kan hjälpa till varpå hon tar tag om ena bröstet och klämmer till som om hon skulle strypa någon. Jag var tvungen att bita mig själv i läppen för att inte börja gråta så ont gjorde det.
Sen när mjölken väl rinner till efter ett par dagar gör det också förbannat ont! I tre dagar gick jag med tuttar i size ÖÖ och det kändes som att huden skulle spricka, då var det inte heller speciellt kul att amma. Men därefter flöt det bara på.
Jag älskade att amma, för det mesta iaf. Det enda problemet var att Marcus alltid tog den lätta vägen ut när han inte orkade med skrikandet, "Här, han är hungrig!" trots att han ätit för en halvtimma sen...
Vid 5 månader, strax innan vi skulle flytta, slutade jag amma på nätterna. Jag läste någonstans att om man slutar innan bebisen är 6 månader är det betydligt lättare, vilket det var! Det tog 2-3 nätter med lite gråt men sedan har han sovit från 19-06 i princip varje natt, med undantag från nu när tänderna började komma för en månad sen.
Efter 7 månader började vi fasa ut amningen mer och mer för att gå över till riktigt mat. Detta var heller aldrig några bekymmer utan kändes helt naturligt. När sedan första tanden kom, (då var vi nere på en amning om dagen) så bestämde jag mig för att sluta helt. Inte för att han bet mig eller att det gjorde ont på något sätt, utan för att det helt enkelt kändes onödigt. Han hade inte tid eller tålamod att vara still längre och jag började faktiskt känna mig lite obekväm i amningen. Nu verkar Elias inte ens komma ihåg vad bröstmjölk är, så det var nog rätt tidpunkt att sluta.
Kontentan av det här då!? Jo, jag tycker ABSOLUT att man ska amma om man kan. Det kan vara lite kämpigt i början, och man blir lite låst (i början sitter man mer eller mindre ihop med bebisen) men det är nog något av det mysigaste man får vara med om i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar