Dels kom tröttheten som ett brev på posten nästan direkt efter plusset.
Visst var jag trött när Elias låg i magen med, men inte totalt nockad som jag varit nu. Dessutom har jag mått otroligt illa. Har sluppit kräkningar, men många gånger har det inte varit långt ifrån... Tänk er att gå runt och känna sig bakfull (snurrig, dåsig o kass i magen) i två månader, utan paus.
Tack o lov är det som bortblåst nu! Orken är tillbaka och illamåendet puts väck. Imorgon går vi in i vecka 14, ca en månad kvar till rutinultraljudet.
Denna gång fick vi dock göra ett tidigt UL i v 11, för att jag var lite orolig och ville veta att allt såg bra ut.
Med Elias hade jag aldrig några såna tankar. Jag oroade mig inte en sekund under graviditeten, inte ens för förlossningen.
Dock blev vi rejält skrämda när jag i vecka 12 vaknade en mogon och blödde rätt mycket. Med gråten i halsen ilade vi in till Sahlgrenskas gynmottagning och fick efter en stunds väntan göra ett ultraljud, som såklart visade att allt såg jättefint ut och att det inte var någon fara alls. Det är tydligen rätt vanligt med blödningar i början..
I övrigt skiljer sig denna graviditet rätt mycket så tillvida att målgången är viktigare än själva resan. Längtar mycket mer efter bebisen nu än sist. Då var det bara mysigt att vara gravid och en häftig resa att följa i minsta detalj. Nu känns väntan mest jobbig. Har inte heller samma tid och energi att lägga fokus på magen med en vild liten ettåring att hålla koll på här hemma :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar