Marcus åkte in till kontoret vid lunch igår, så jag plockade upp brorsan och drog ner till mamma. Lite hjälp med Elias var mycket välkommet nu när man inte känner sig helt kry.
Jens åker till Australien på torsdag, så det här var sista gången vi sågs på ett bra tag. Tycker han gör helt rätt som åker, och jag är självklart lite avundsjuk (han ska ju åka till mitt absoluta favoritland) men jag kommer framför allt att sakna honom en massa. Ett år är lång tid! Det tyckte jag inte när det var jag som reste iväg, då vart man ju så uppslukad i äventyret att man inte tänkte på livet därhemma. Kommer ihåg att jag tyckte att det räckte väl att ringa hem på Skype en gång i månaden och säga att man levde! Nu när man själv är förälder förstår man att det är en evighet av väntan...
Han har iallafall en otroligt rolig tid framför sig. Såhär i efterhand kan jag säga att resorna jag gjort i mitt liv (framför allt till Australien) har varit det bästa jag gjort. Man lär sig så otroligt mycket och det har verkligen format den jag är idag. Känslan av att allt är möjligt, bara man vill, grundades nog under den tiden. Skulle jag få ge ett råd till ungdomar som gått precis gått ut gymnasiet och inte riktigt har hittat sig själva skulle det vara - RES! Världen är inte begränsad till Sveriges gränser, eller Europas. Dom viktigaste lärdomarna får man inte i skolan, eller på en arbetsplats, utan i mötet med andra människor, från andra kulturer.
Så även om det troligtvis kommer skära i hjärtat på mig, kommer jag för allt i världen att uppmuntra Elias till att göra samma sak om han vill när han blir större.
 |
| Första gången i Australien 2006, unga och galna! |
 |
| Back to the scene of the crime (Australien 2009) |
 |
| Alla dessa underbara mäniskor! (Kambodja 2008) |
 |
| Livet på en pinne! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar