En liten nostalgitripp

Idag gick morgonpromenaden runt det omrörda jag växte upp i. Vi bor bara 5 minuters promenadväg ifrån vårt gamla hus, men jag går nästan aldrig där, av olika skäl. Dels är det väl inte den roligaste slingan runtomkring nu, med en stor bygarbetsplats precis bredvid, sen har jag faktiskt lite svårt med minnen från den tiden sen pappa dog. Det är härifrån jag har de finaste barndomsminnena (innan mamma och pappa skilde sig) och saknaden blir klart mycket starkare när jag tänker på dem.
Men självklart måste de minnena få ta plats också, sorgen och saknaden blir knappast bättre av att man förtränger dem. När Elias blir äldre vill (och måste) jag kunna berätta för honom om hans morfar som han aldrig kommer få träffa. Vem han var och hur mycket han präglat mig som människa.

Men självklart är det roligt att se hur det har förändrats nere på vår gamla gata, dock till det sämre tycker jag. När vi bodde där var det en egen liten oas med en riktigt natur-tomt. Idag har dom byggt en stor trätrall över hela trädgården och gjort parkeringsplats där vårt gamla äppelträd stod. Grannen Einars lilla hus, vars tomt vi alltid sprang i och plockade bär är sedan länge jämnat med marken och nu står en stor, modern villa där.

Jag sa alltid att jag skulle köpa tillbaks vårt hus när jag blev stor, så fäst var jag vid det. Idag har jag inga sådana tankar kvar, den tiden är ett avslutat kapitel, men det är rätt skönt att ha kommit hem till mölndal igen...

Kvarnbyvallen var en fotbollsplan och friidrottsanläggning när jag var liten, nu ska här byggas höghus.

Mamma och pappa köpte detta hus strax innan jag blev till, vi bodde här tills jag var 13 år.

Min lilla bergsget Miro.